Sassi
crossbreed
alsation/collie/lab x alaska malamute/sibirian
huskey
born 7/4 2004
dead ?/9 2006
Look how pretty she was!
She often smiled so her teeth was seen! =)
Tiger and Sassi are cozy.
Vi hade stora bekymmer med Sassi i början... Det började illa, på hemresan var hon åksjuk heeela vägen... Kräktes, och när det tog slut så rann det dreggel och seckel hela tiden, hon var sjöblöt innan vi var hemma... =( Stackars liten, vad jag led med henne! Hon var inte rumsren, kunde inga kommandon eller något, hette inte ens något. Hon var åksjuk i bilen, och lämnade man henne ensam tuggade hon sönder ALLT, från skor, filtar och pennor till leksaker, kartonger och mobiltelefoner, utan urskiljning... Hon hoppade glatt upp på köksbordet och HÄMTADE saker att tugga på! Ett tag funderade jag allvarligt på vad vi dragit på oss...
Hon var jätterädd för människor, sprang runt och skällde, vågade inte gå fram och nosa på någon. Och som grädde på moset kunde hon gärna pysa iväg till skogs och vara borta 3 timmar... Så vi lade ner massor med tid på att få henne rumsren och van vid människor i första hand. Så småningom kom hon på att det inte var så hemskt att åka bil iaf, så det gick bra att ta med henne, och med tiden gick det allt bättre och bättre att träffa nya människor och andra djur. Vi gick en unghundskurs på brukshundklubben i Boliden, vilket var en upplevelse i sig! Hela första träffen hörde antagligen ingen av deltagarna något alls, för hon skällde konstant i en timme, och när det blev för jobbigt så fortsatte hon att yla resten av tiden!! Jag skämdes som bara attan... Så, vi fick gå en bra bit ifrån de andra hundarna och göra samma övningar, och innan de 10 träffarna var slut kunde vi faktiskt gå i samma ring, då ylande hon bara när hon var tvungen att sitta stilla! Men, någon lydnadschampion var hon nog inte ämnad att bli...
I april 2006 fyllde hon två år, och plötsligt blev hon HUND! Hon var snäll mot folk, gosig och trivsam, hon slutade rymma hemifrån, det kunde tom gå bra att lämna henne ensam hemma en stund, utan att allt hon kommit åt var uppätet när man kom hem! Men säg den lycka som varar... I september upptäckte jag plötsligt hur mager hon blivit, i kombination med att hon dessutom kissat inne flera nätter i rad. Så jag bokade tid hos veterinären, som tog prover, klämde och kände på henne. Uteslöt urinvägsinfektion och diabetes, hon hade jättedåliga blodvärden så hon blev satt på cortison och antibiotika. Veckan efter blev det återbesök, då jobbade en annan veterinär, som ville öppna hennes buk, för hon trodde att hon hade en tumör i magen! Så snabbt skickade jag hem Johan att hämta Holly, så att vi alla skulle få säga hej då till henne, om det var så illa... Så vi fotade och pratade med henne, innan hon sövdes och öppnades. Och visst var det så, två apelsinstora tumörer i magen, varav en var trasig och hade blött, så det var därför blodvärdena varit så dåliga! Det fanns inget att göra, hon fick inte vakna mer, utan möta Mini igen på hundarnas evigt gröna ängar... Vi kommer alltid att minnas och sakna henne, det blev SÅ tomt hemma!
